En bostadsrättsstyrelse som ska välja mellan stambyte och relining möts av två helt olika sorters besked. Från branschen kommer talet om femtio år. Från den enda större svenska undersökningen av metoden kommer ett annat svar: att ingen vet. Avståndet mellan de två beskeden är inte en detalj i offerten, det är hela beslutsunderlaget.
Varifrån femtioårssiffran kommer
Femtio år är inte en siffra som reliningföretagen hittat på. Den finns, men den handlar om något annat än vad läsaren tror. Provningarna gäller plasten som appliceras, inte det färdiga rörsystemet i drift.
Formuleringen i Reliningrapport 2011 från KTH Byggvetenskap är påfallande försiktig: ”Det går inte att lämna ett svar på hur lång livslängden är på ett relinat avloppssystem i bruk, men SP Sitacs godkännandebevis visar på ålderbeständighet på 50 år för själva plasten för vissa metoder.” Rapporten går sedan ett steg längre och pekar ut vad som saknas: ”Det har däremot inte gjorts tester på om materialet håller 50 år i sin kemiska miljö.” Ett avloppsrör lever i just en kemisk miljö. Där passerar hett diskvatten, fett, rengöringsmedel och det som spolas ned i tusentals hushåll.
Kritiken som rapporten återger handlar dessutom inte om plasten i sig utan om systemet: svagheterna sitter i böjar, förgreningar och skarvar, och det är helheten som avgör när ett avlopp börjar läcka. Rapporten återger samma invändning om själva talet: den uppskattade livslängden ”ska man vara försiktig med att ta för sanning”, en bedömning rapporten hämtar från en kritisk branschgenomgång och inte gör till sin egen.
Undersökningen beställarna själva lät göra
Reliningrapport 2011 är ovanlig på ett sätt som förtjänar att nämnas: den betalades inte av dem som säljer metoden. Projektet initierades av Fastighetsägarna Stockholm och SABO, alltså av köpsidan, och genomfördes av KTH Byggnadsteknik i den intervjubaserade delen och av Swerea Kimab i den tekniska. I styrgruppen satt bland andra HSB Riksförbund, Riksbyggen, Familjebostäder, Svenska Bostäder och Länsförsäkringar.
Underlaget är ändå litet i förhållande till hur stora beslut det används till. Fyrtioen personer intervjuades. De hade insyn i minst 300 relinade fastigheter, vilket motsvarar ungefär 15 000 lägenheter. Den tekniska delen byggde på elva förstörande prov, som dessutom valdes ut av reliningföretagen själva. Rapporten säger rakt ut att antalet är för litet för att dra långtgående slutsatser.
Huvudresultatet är inte negativt. Relining hade fungerat tillfredsställande i de flesta fall, och de brister som fanns upptäcktes tidigt, vid renspolningen eller vid den filmning som normalt ingår. Var och en av felkategorierna låg under fem procent. En stor majoritet av beställarna var nöjda och kunde tänka sig att använda metoden igen.
Men i materialet finns ett bekräftat haveri, och det är instruktivt just för att det är ett. Reliningen krackelerade fyra år efter garantitidens utgång och släppte från avloppsrörets väggar. Det gick inte att relina om. De nyrenoverade badrummen fick byggas om en gång till, efter ett traditionellt byte av avloppsrören.
Beställarna trodde för övrigt aldrig på femtio år. Rapporten noterar torrt att ”väldigt få trodde att reliningen skulle bestå 50 år som vissa av företagen anger livslängden till”, och att det vanliga var att budgetera med en avskrivningstid på halva den tiden, alltså 25 år. De äldsta reliningarna i undersökningen var 18 år gamla.
Det är den siffran som sätter hela frågan i perspektiv. Rapporten kom 2011. De installationer som då var 18 år gamla är i dag omkring 33 år, om de fortfarande sitter kvar. Ingen har alltså ännu kunnat följa en svensk relining hela vägen till de femtio år som anges i marknadsföringen, av det enkla skälet att tiden inte har gått. Det gäller fortfarande. Ett examensarbete vid Mittuniversitetet från 2022, som intervjuade beställare och entreprenörer i Östersundsområdet, konstaterade att ingen relining slutat fungera på grund av åldrande, men också att det äldsta projektet i den undersökningen var från 2018.
Certifieringen intygar utförandet, inte åren
Här ligger granskningens viktigaste punkt, och den går lätt förlorad i en offert. Reliningbranschen är certifierad. Certifieringarna säger bara ingenting om hur länge en relining håller.
År 2016 tog SP:s certifieringsenhet, i dag RISE, fram certifieringsregeln CR 072 tillsammans med branschföreningen BRiF. Den gäller två metoder: invändig beläggning av sprutad polymer och infodring med flexibla foder impregnerade med härdpolymer. Vad P-märket intygar formuleras så här av RISE i deras eget besked om regeln: ”att produkten uppfyller Boverkets byggregler för den avsedda användning som beskrivs i certifikatet”. Alltså regelefterlevnad för en beskriven användning. Inte ett antal år. Samma besked slår fast att regeln inte gäller relining av rörsystem för tappvatten.
Branschföreningens eget kvalitetsprogram, 3Q Kvalitetssäkrad Relining, som är obligatoriskt för medlemmar sedan 2012, bygger på fem krav: verksamhetsledningssystem, process- och metodbeskrivning, personal med rätt kompetens, övervakande stickprovskontroller av oberoende tredje part samt dokumentation och spårbarhet. Det är ett seriöst program, och alla fem punkterna handlar om hur arbetet utförs och kontrolleras. Ingen av dem handlar om hur länge resultatet håller.
Inte heller regelverket sätter något årtal. Boverkets föreskrifter om vatten- och avloppsinstallationers beständighet (BFS 2024:8, 8 kap. 1 §) kräver att installationer ”ska vara utformade så att de har tillräcklig beständighet mot de yttre och inre belastningar de förväntas utsättas för”, och pekar särskilt ut kemiska och mikrobiella processer. Kravet är kvalitativt. Det finns inget föreskrivet antal år att jämföra en garanti eller ett löfte mot.
Garanti är ett avtal, inte en prognos
Garantitiden är den siffra som oftast får bära bevisbördan i ett styrelsemöte, och det är fel siffra. En garanti är ett villkor i ett entreprenadavtal som reglerar hur länge entreprenören åtar sig att avhjälpa fel. Den är inte en teknisk bedömning av hur länge konstruktionen fungerar. Haveriet i Reliningrapport 2011 illustrerar avståndet exakt: skadan uppstod fyra år efter att garantitiden gått ut, och då fanns ingen kvar att vända sig till.
Rapporten redovisar också hur ett försäkringsbolag resonerade. Länsförsäkringar Gävleborg ändrade i januari 2010 sina villkor till reliningens fördel efter en egen genomgång av kunder med relinade avloppssystem i 15 till 20 år, och betraktade därefter rören som ”nya” under garantitidens tio år, med en avskrivning på fem procent per år därefter. Rapporten är noga med att påpeka att länsbolaget var ett undantag i sin egen grupp. Det är alltså en femton år gammal uppgift om ett enskilt bolag, och den bör kontrolleras mot det egna försäkringsbolagets nuvarande villkor innan den används som argument.
Ett råd ur rapporten har inte åldrats alls: kontrollera hur det egna försäkringsbolaget ställer sig till relining, och fråga om reliningföretaget har en giltig ansvarsförsäkring som även skyddar tredje part. Skälet är konkret. Renspolningen inför en relining orsakar ibland läckage, och en fastighetsförsäkring kräver normalt att en skada är plötslig och oförutsedd. Ett läckage som beror på entreprenörens spolning är snarare en följd av arbetet, och ska då hanteras av entreprenörens ansvarsförsäkring.
Vad skadestatistiken faktiskt visar
Rören är inte ett randproblem. Vattenskaderapporten 2025, som Vattenskadecentrum ger ut på grundval av försäkringsbolagens inrapporterade och besiktade skador, omfattar 28 183 skador. Ledningssystem står för 57 procent av dem och är därmed den vanligaste skadetypen, trots att andelen minskat med fem procentenheter. Av skadorna i ledningssystem sitter 36 procent i avloppet, och 57 procent av dem har korrosion, ålder eller slitage som orsak. Kostnaden för samtliga vattenskador i Sverige uppskattas i rapporten, med hänvisning till en forskningsrapport från Lunds universitet, till 12,6 miljarder kronor för 2023.
En reservation hör till, och den är rapportens egen. Materialet domineras av villor, som står för 75 procent av rapporterna, medan lägenheter utgör 13 procent. Skälet är att vattenskador i flerbostadshus inte rapporteras in i samma datasystem, och att mindre skador ofta åtgärdas direkt av fastighetsägaren. Statistiken beskriver alltså det svenska bostadsbeståndet snett i förhållande till just den beslutssituation som en bostadsrättsförening befinner sig i. Bopolitik har gått igenom samma lucka i sin genomgång av vattenskadorna som driver stambytesvågen.
Metoden är inte problemet, tystnaden är det
Slutsatsen i Reliningrapport 2011 är att relining av avlopps- och dagvattenrör är en metod för att förlänga livslängden på rören. Det är ett godkännande, inte ett underkännande, och rapporten pekar ut lägen där metoden är direkt god ekonomi: stammar i slitsar bakom nyligen ombyggda badrum, eller ledningar som går genom skyddsrum, där ett traditionellt stambyte skulle riva sönder något som nyss byggts.
Lika tydligt är när metoden är fel val. Relining utförs ibland när det egentligen är en badrumsrenovering med nytt tätskikt och ny golvbrunn som behövs, och det upplevde de flesta intervjuade projektledarna som olyckligt. Den känsliga punkten är anslutningen mellan tätskiktet och golvbrunnen, där rapporten konstaterade att någon bra lösning med klinker på golvet inte fanns att tillgå. De tre feltyperna i den tekniska delen är också konkreta: att lösa korrosionsprodukter inte gått att avlägsna, att beläggningen applicerats för tunt, och att röret varit för hårt angripet av korrosion från början.
Den fråga en styrelse bör ställa är alltså inte hur länge relining håller. Den frågan har inget belagt svar. Frågan är vad den som svarar faktiskt vet, och om svaret kommer från en åldringstestad plastbit, ett kontrollsystem eller ett avtalsvillkor. För den som står i valet finns en genomgång av beslutsstegen i Styrelsens guide till relining eller stambyte. Och för den som vill förstå varför frågan alls hamnar på en amatörstyrelses bord finns svaret i boendeformernas konstruktion: i en bostadsrättsförening är det medlemmarna själva som äger husets stammar, och som får bära följderna av ett beslut som ingen ännu har hunnit utvärdera fullt ut.