Stridsfråga 08
Rutavdraget delar bostads- och fördelningspolitiken i två läger som pratar förbi varandra. Den ena sidan mäter vem som får pengarna. Den andra mäter vilka jobb som blir till. Båda har rätt i sin egen mätning, och det är just därför striden aldrig tar slut.
Rutavdraget infördes den 1 juli 2007 som en skattereduktion för hushållstjänster. I dag är det 50 procent av arbetskostnaden, och rot och rut delar sedan 2026 ett gemensamt tak på 75 000 kronor per person och år, varav högst 50 000 kronor får utgöra rotavdrag. Det framgår av Skatteverkets genomgång av hur rutavdraget fungerar (kontrollerad 31 juli 2026). Under 2025 gjordes rutavdrag för 8,87 miljarder kronor, en ökning med drygt åtta procent från året innan, och två av tre rutkronor gick till städning, enligt Serviceföretagens Rutindikator för 2025.
Var står striden?
Frågan blir hätsk för att de två sidorna inte bara värderar samma sak olika, utan mäter olika saker. Kritikerna ser en skattesubvention vars kronor i hög grad hamnar hos hushåll som klarar sig utan den. Försvararna ser en bransch som förvandlat svarta timmar till vita anställningar och gett ett första jobb åt människor som annars stått utanför. Den ena bilden motbevisar inte den andra.
Behåll och bygg ut avdraget
- Avdraget flyttar arbete från svart till vitt och ökar den registrerade sysselsättningen, vilket ger skatteintäkter som annars uteblir.
- Det ger ingångsjobb i en bransch med låga formella krav, där utrikes födda som fått ett rutarbete stärkt både inkomst och förankring på arbetsmarknaden.
- Skatten på köpta hushållstjänster snedvrider valet mellan att köpa tjänsten och att göra den själv, och avdraget minskar den snedvridningen.
- Frigjord tid i barnfamiljer kan omvandlas till mer marknadsarbete, vilket är särskilt värdefullt för föräldrar i karriärålder.
Avveckla eller styr om avdraget
- Pengarna är ojämnt fördelade: den rikaste tiondelen av hushållen tog en oproportionerligt stor del av avdragsbeloppet.
- Träffsäkerheten är låg, eftersom en klar majoritet av köparna saknar hemmavarande barn och alltså inte har den tidsbrist reformen skulle lösa.
- Det empiriska stödet för att avdraget betalar sig självt är svagt, och kostnaden bärs av den offentliga budgeten.
- Som sysselsättningspolitik är avdraget ett indirekt verktyg som styr konsumtionen i stället för att åtgärda orsaken till att vissa står utanför arbetsmarknaden.
Vad fördelningssidan faktiskt kan belägga
Den tyngsta siffran i fördelningsargumentet kommer från Riksrevisionens granskning av rutavdraget (RiR 2020:2). År 2017 fick närmare 900 000 personer rutavdrag för sammanlagt 4,6 miljarder kronor. Den tiondel av hushållen som hade högst disponibla inkomster svarade då för 40 procent av det totala avdragsbeloppet. Mindre än hälften gick till barnfamiljer, och enligt rapporten bara enstaka procent till ensamstående föräldrar. Drygt en fjärdedel gick till hushåll äldre än 65 år, och den andelen har fortsatt växa: 41,2 procent av rutköpen 2025 gjordes av personer över 65 enligt Rutindikatorn.
Riksrevisionen prövade också om köparna är de som reformen tänkte sig, alltså personer med tidsbrist som skulle kunna arbeta mer. Svaret är nej: 69 procent av hushållen som köpte ruttjänster 2017 hade inga hemmavarande barn. Myndighetens formulering är att träffsäkerheten ”inte är särskilt god”.
Konjunkturinstitutet kom till samma sak från ett annat håll när taket skulle höjas. I sitt remissvar över RUT-utredningens delbetänkande skrev myndigheten att ”det är mycket få personer som årligen utnyttjar dagens fulla RUT-avdrag” och att de som skulle slå i ett högre tak ”främst” är höginkomsttagare. Ett höjt tak är alltså per konstruktion en förändring som når toppen av inkomstfördelningen.
Vad sysselsättningssidan faktiskt kan belägga
Här är det viktigt att inte läsa Riksrevisionen som en ren fällande dom, för samma rapport bär också det starkaste svenska belägget åt andra hållet. Utrikes födda som började arbeta i rutbranschen 2011 hade 2017 i genomsnitt 16 000 kronor högre arbetsinkomst än en jämförelsegrupp med liknande bakgrund, och både sysselsättningsgraden och den disponibla inkomsten var högre. Effekten var störst åren närmast efter inträdet och avtog sedan. För inrikes födda rutarbetare var sysselsättningsgraden högre, men efter några år fanns ingen skillnad i arbetsinkomst eller disponibel inkomst.
På köparsidan fann Riksrevisionen en effekt i en enda grupp: sammanboende par i åldern 26 till 56 år som gjort rutavdrag på minst 5 000 kronor ökade sin sammanlagda arbetsinkomst med 2,5 procentenheter mer än liknande hushåll utan rutköp, vilket motsvarade omkring 27 000 kronor. Ökningen fanns framför allt i barnfamiljer. Rapporten sätter själv upp bromsen: resultatet ”ska tolkas med försiktighet”, bland annat därför att myndigheten inte kan fastställa ett orsakssamband. Ingen motsvarande ökning syntes för ensamstående eller för personer över 56 år.
Konjunkturinstitutet har för sin del bedömt ”att RUT-avdraget har positiva effekter på den registrerade sysselsättningen och att avdraget omvandlar svarta transaktioner till vita”, men i samma mening att avdraget ”inte verkar vara självfinansierande”. Det är den mest kompakta sammanfattningen av forskningsläget som finns att få: avdraget gör något, men inte gratis.
Självfinansieringen är den påstådda fakta som fälls hårdast
Riksrevisionen granskade tre antaganden bakom regeringens bedömning att rutavdraget bär sina egna kostnader, och alla tre höll dåligt. Regeringen använde inte Skatteverkets mest aktuella kartläggning av svartarbete, utan en äldre bedömning som ursprungligen byggde på danska data och som gjorde den svarta sektorn för hushållstjänster fyra gånger större än Skatteverkets egen siffra. Regeringen antog vidare att hälften av köparnas frigjorda tid går till marknadsarbete, medan Riksrevisionen bedömde andelen till ungefär en fjärdedel. Och den offentligfinansiella vinsten av att fler försörjer sig genom arbete bedömdes vara begränsad för utrikes födda och försumbar för inrikes födda.
Slutsatsen är formulerad utan brasklapp: det empiriska stödet för att rutavdraget på lång sikt skulle vara självfinansierat är svagt. Den som i en debatt hävdar att avdraget betalar för sig själv går alltså emot den enda oberoende granskning som prövat påståendet.
Två fynd som ingen av sidorna gärna citerar
Riksrevisionen fann att många av dem som började arbeta i rutbranschen mellan 2011 och 2017 inte var folkbokförda i Sverige den 31 december året innan inträdet. Av de nya rutarbetare myndigheten kan identifiera i statistiken är andelen i storleksordningen 22 till 30 procent, och den har vuxit över tid. En majoritet av dem var födda i ett EU-land eller ett annat europeiskt land. Myndigheten bedömer att många var arbetskraftsinvandrare, och konstaterar att detta ”inte var riksdagens uttalade avsikt med rutreformen”. Fyndet är obekvämt för båda lägren: det försvagar bilden av rut som integrationsmotor, samtidigt som det inte säger något ont om själva arbetet.
Det andra fyndet kommer från SNS Analys nr 56, där Johanna Rickne, professor i nationalekonomi vid Institutet för social forskning, undersökte vilka som faktiskt arbetar i rutsubventionerade företag. Företagen anställer ungefär lika stor andel kvinnor med flyktingbakgrund som privat sektor i stort, alltså bara hälften så stor andel som inom övrig lokalvård eller hemtjänsten. I företag som 2015 finansierades till mer än 20 procent av rutavdrag fanns totalt 126 kvinnor med flyktingbakgrund som hade en heltidslön motsvarande årsinkomsten för ett enklare jobb. Just den grupp som oftast åberopas i debatten är alltså den som syns minst i statistiken.
Frågan under frågan
IFAU pekar i sitt remissyttrande över utredningen om rutavdrag för äldre (SOU 2020:52) på det som gör hela striden svårlöst. Det teoretiska argumentet för att subventionera hushållstjänster är att skattekilen snedvrider valet mellan att köpa en tjänst och att utföra den själv, vilket i sig är ett gott argument. Men, skriver myndigheten, rutavdraget är ”ett indirekt sådant verktyg eftersom det påverkar individers konsumtionsval istället för källan till sysselsättningsproblematiken vilket är glappet mellan produktiviteten och lönekostnaden för individer som står långt från arbetsmarknaden”. IFAU avstyrkte en särskild ordning för äldre, och pekade i stället på utbildning och lägre lönekostnader som mer branschneutrala vägar.
Det är den egentliga stridsfrågan, och den är bostadspolitiskt bekant. Sverige subventionerar boende och hushållsarbete genom skattesystemet i stället för genom riktade stöd, och resultatet blir varje gång detsamma: en generell subvention som är enkel att administrera, svår att avskaffa och som ger mest till dem som konsumerar mest. Samma mönster går igen i ränteavdraget, som Bopolitik har gått igenom i sin genomgång av bolåneräntans skattesubvention och vad forskningen säger om den.