Riksbyggen har byggt miniatyrhus i Stockholm, Göteborg och Umeå för att visa vad en genomsnittlig 25-åring faktiskt har råd att köpa på dagens bostadsmarknad. I Stockholm räcker köpkraften till 1,9 kvadratmeter, i Göteborg till 3,1 och i Umeå till 4,5, enligt Riksbyggens kampanj ”Visning av verkligheten”. Symboliken är tydlig, men det är siffrorna bakom den som borde styra bostadspolitiken.
Enligt Riksbyggens egna undersökningar uppger 39 procent av unga vuxna att de är beroende av sina föräldrar för att ta sig in på bostadsmarknaden. 36 procent tror inte att de kommer ha råd att köpa bostad inom det närmaste året, och 56 procent upplever att bostadssituationen hindrar dem från att ta viktiga steg i livet, som att flytta ihop eller skaffa barn.
Riksbyggens vd Johanna Frelin sammanfattar problemet i skarpa ordalag. ”Bostadsmarknaden har blivit en klassfråga. Har du föräldrar med kapital kan du köpa bostad”, säger hon till Mitt i Stockholm, som intervjuat en 25-åring som med sin nuvarande ekonomi bara har råd med drygt en och en halv kvadratmeter av en bostadsrätt. Enligt tidningens genomgång av Riksbyggens siffror klarar en jämnårig i Solna knappt 2,5 kvadratmeter och i Sundbyberg 2,6, en marginell skillnad som ändå säger något om hur trångt utrymmet är över hela Stockholmsregionen.
Det är ett påstående värt att ta på allvar, inte minst eftersom det pekar på något annat än bostadsbrist i strikt bemärkelse. Frågan handlar inte längre bara om att det byggs för lite, utan om vem som har råd att köpa det som faktiskt byggs. Så länge kontantinsatsen är det avgörande hindret blir föräldrarnas ekonomi ett filter för vem som får äga sin bostad och vem som inte gör det.
Håkan Andersson på Riksbyggen pekar i artikeln ut just kontantinsatsen som flaskhalsen: mellan 200 000 och 300 000 kronor krävs för att ta sig in på Stockholms bostadsmarknad som förstagångsköpare, en summa långt bortom vad de flesta kan spara ihop på egen hand under studietiden eller de första yrkesåren. Hans lösning är ett statligt startlån riktat till unga vuxna, en tanke som ligger nära de startlån och bosparande som redan diskuterats i den svenska bostadsdebatten under flera år utan att landa i skarp politik.
Ett startlån skulle sänka tröskeln för dem utan förmögna föräldrar, men det löser inte hela problemet. Ökad belåning för en redan pressad grupp riskerar att bara flytta problemet framåt i tiden, till högre skulder och större känslighet för räntehöjningar, om det inte kombineras med åtgärder som faktiskt påverkar priserna. Här möts frågan om startlån med andra stridsfrågor i bostadspolitiken, som om staten ska subventionera byggandet för att öka utbudet, och om ränteavdraget i sin nuvarande form gynnar dem som redan äger på bekostnad av dem som vill in på marknaden.
Det är den kopplingen som gör Riksbyggens kampanj till mer än en PR-kupp inför valåret. Om bostadsmarknaden verkligen har blivit en klassfråga, som Frelin uttrycker det, räcker det inte att diskutera lösningar isolerat. Startlån, byggsubventioner och ränteavdrag hänger ihop, och en politik som bara justerar en av delarna riskerar att lämna nästa generation bostadsköpare där dagens 25-åringar redan står: med råd till en handfull kvadratmeter och ett beroende av föräldrarnas kapital som varken är rättvist eller hållbart. En bredare genomgång av läget finns i vår översikt över svensk bostadspolitik.