Mellan 1965 och 1974 blev 1 005 578 nya bostäder färdiga i Sverige. Det är de tio åren som kallas miljonprogrammet. Var tredje av bostäderna låg i ett småhus, och bland flerbostadshusen var den vanligaste hustypen inte höghuset i förorten utan lamellhuset i tre våningar.
Bilden av betongtornen på rad stämmer bara för en del av det som byggdes. Två andra påståenden som ofta följer med namnet håller inte heller: att det var ett egentligt program, och att det tog slut för att det blev klart.
Nästan allt byggande skedde med statligt stöd
Under hela efterkrigstiden var bostadsbristen en av de stora politiska frågorna. Befolkningen växte, folk flyttade in till städerna och reallönerna steg, samtidigt som hyrorna var prisreglerade. Ändå hade byggandet hållits nere med byggnadskvoter, till förmån för andra politiska mål och investeringar.
Under miljonprogrammet var byggandet fortfarande starkt reglerat. I stort sett allt bostadsbyggande fick statligt stöd, och riksdagen styrde takten genom de anslag den beviljade.
Miljonprogrammet var inget egentligt program
Namnet låter som ett beslut med ett tal i, men byggandet ökade inte plötsligt 1965. Det hade stigit stadigt sedan början av 1950-talet, och redan 1963 blev 81 405 bostäder färdiga. Rekordåret var 1970, med 109 843 färdiga bostäder. Av dem låg 75 226 i flerbostadshus och 34 617 i småhus. Uttrycket miljonprogrammet stod snarare för ett uttalat mål att höja takten ytterligare, och för sättet att göra det: att bygga mer rationellt och industriellt.
Ett av verktygen var förhandsbesked om bostadslån, som infördes 1966. De gynnade projekt om minst 1 000 lägenheter, med hög grad av enhetlighet, låg arbetskraftsåtgång och låg produktionskostnad. Råslätt i Jönköping, Vivalla i Örebro, Skäggetorp i Linköping, Geneta i Södertälje samt Tensta och Rinkeby i Stockholm kom till på det sättet.
En tredjedel av bostäderna blev villor och andra småhus
Av de 1 005 578 bostäderna låg 668 231 i flerbostadshus och 337 347 i småhus. Småhusen stod för 33,5 procent. Andelen växte under perioden. År 1965 blev 27 575 småhus färdiga, och år 1974 var de 46 542, fler än lägenheterna i flerbostadshus det året.
Bland flerbostadshusen var lamellhuset i tre våningar den vanligaste hustypen. Från 1967 minskade trevåningshusets andel av lägenheterna, medan andelen i höghus (hus med minst fem våningar) ökade. Fler höghus var en del i att hålla nere kostnaderna, och byggandet blev tätare. I betänkandet ”Höga eller låga hus?” kom Bostadsbyggnadsutredningen 1967 fram till att de två hustyperna var jämbördiga. Utredningen noterade ändå kritiken mot att många människor samlades på en liten markyta.
Byggandet rasade när lägenheterna blev allt svårare att hyra ut
Miljonprogrammet slutade inte med att en miljon bostäder var klara och arbetet avrundades. Det slutade med ett ras för flerbostadshusen. År 1971 blev 75 243 lägenheter i flerbostadshus färdiga, år 1976 bara 15 671. Småhusbyggandet växte i stället fram till 1975, då 47 057 bostäder i småhus blev färdiga.
En viktig orsak var en ekonomisk kris som slog hårt mot Sverige. Arbetskraftsinvandringen till industrin föll bort, och en del av dem som kommit tidigare flyttade hem. Tidigare hade i stort sett varje lägenhet gått att hyra ut, oavsett område och standard. I början av 1970-talet blev det allt svårare att få lägenheter uthyrda, framför allt de nybyggda. Vid mitten av 1970-talet stod ungefär hälften av lägenheterna i Rosengård och Kroksbäck i Malmö tomma, nästan en tredjedel i Navestad i Norrköping och 18 procent i Kungsmarken i Karlskrona.
Kritiken hade funnits från början. Många som flyttade in var glada att äntligen få en bostad med bättre standard efter många år i bostadskö. Andra tyckte att hyrorna var för höga, att service och kommunikationer var för dåliga, att områdena var ensidigt utformade och att utemiljöerna var bortglömda.
| År | Flerbostadshus | Småhus | Totalt |
|---|---|---|---|
| 1965 | 69 268 | 27 575 | 96 843 |
| 1966 | 62 240 | 27 121 | 89 361 |
| 1967 | 71 908 | 28 305 | 100 213 |
| 1968 | 77 578 | 28 656 | 106 234 |
| 1969 | 77 356 | 31 699 | 109 055 |
| 1970 | 75 226 | 34 617 | 109 843 |
| 1971 | 75 243 | 31 945 | 107 188 |
| 1972 | 66 911 | 37 135 | 104 046 |
| 1973 | 53 732 | 43 752 | 97 484 |
| 1974 | 38 769 | 46 542 | 85 311 |
| Summa 1965-1974 | 668 231 | 337 347 | 1 005 578 |
| 1975 | 27 442 | 47 057 | 74 499 |
| 1976 | 15 671 | 40 141 | 55 812 |
Var tredje bostad i dag är byggd på 1960- eller 1970-talet
Husen från perioden står till stor del kvar. Av landets 4 999 319 lägenheter 2025 var 885 434 byggda 1961 till 1970, eller 17,7 procent. Räknas 1970-talet in blir det 1 617 563 lägenheter, eller 32,4 procent av hela beståndet. Bland lägenheterna i flerbostadshus är andelen från de två decennierna 31,9 procent.
Talen gäller hela decennier och inte exakt programmets tio år, men de visar hur stor del av dagens bostäder som kommer från samma byggepok.
| Byggnadsperiod | Lägenheter 2025 | Andel av beståndet |
|---|---|---|
| 1951-1960 | 572 421 | 11,4 procent |
| 1961-1970 | 885 434 | 17,7 procent |
| 1971-1980 | 732 129 | 14,6 procent |
| 1981-1990 | 419 485 | 8,4 procent |
| Hela beståndet | 4 999 319 | 100 procent |
Husen har nått renoveringsåldern
Lägenheterna från miljonprogrammet är ofta välplanerade, men många hus behöver nu nya stammar, ny el och ventilation, nya fönster, balkonger och fasader. Behoven skiljer sig från hus till hus, beroende på hur de har underhållits och hur de byggdes. Vad ett stambyte kostar per lägenhet står i genomgången av miljonprogrammets stambyten på Bopolitik.
Vem som ska bära kostnaden, och vad som händer med hyran efteråt, är en egen stridsfråga: vem ska betala för miljonprogrammets renovering?
Senast faktagranskad: 9 november 2026
